Men så kan det vara med giraffer, det är liksom typiskt dem.
De bara drar, helt omöjliga att förstå sig på och ännu omöjligare att hitta.
Speciellt Jörgen Sörensson. Han är en mästare på att hitta finurliga gömställen.
fredag 12 september 2008
Jörgen
Idag lekte jag med min polare, giraffen Jörgen Sörensson. Plötsligt var han borta. Jag kunde inte hitta honom.
Men så kan det vara med giraffer, det är liksom typiskt dem.
De bara drar, helt omöjliga att förstå sig på och ännu omöjligare att hitta.
Speciellt Jörgen Sörensson. Han är en mästare på att hitta finurliga gömställen.
Men så kan det vara med giraffer, det är liksom typiskt dem.
De bara drar, helt omöjliga att förstå sig på och ännu omöjligare att hitta.
Speciellt Jörgen Sörensson. Han är en mästare på att hitta finurliga gömställen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
alltså. inte för att va sån, men nån bör nog ta ett snack med herr sörensson. annars kanske han stoppar sin långa hals i fel armhåla...
tjo!
Men snälla Tekla, en giraff kan väl inte heta Jörgen Sörensson heller! Jag misstänker starkt att det är den där fotbollstokiga pappan du har som har hittar på namnet, för det låter som en division 3-spelare från Oxietrakten. Nä, giraffer heter Ture eller Hugo, eller, om de är flickor, Helga eller Britt-Marie, det är vad jag har hört genom djungeltelegrafen!
Men morfar! Var har du träffat på den där Britt-Mariegiraffen? Det är inget vanligt giraffnamn säger Jörgen.
Jag har faktiskt pratat med Jane, Trazans fru, du vet. Hon säger att Britt-Marie är det vanligaste namnet på girafftjejer, i alla fall på savannen där hon och Trazan och Banarne bor. Den där Jörgen Sörensson är nog en typisk Oxiegiraff, säger hon, innan hon lägger in en påse snus och svingar sig iväg i lianen.
Skicka en kommentar