
Idag bytte jag matta. Nu hänger jag på Hans och mormors goa tulpanmatta och gräver i deras lekkorg. Det här med att Mormor, Hans, Morfar och Solveig är fyra stycken i sitt gäng och att Farmor och Farfar bara är två kan man ju fundera lite på. Mormor och Morfar har varsitt hus med en Hansare och en solveigare hemma hos sig, det är lyx det.
Farmor och Farfar har ju varken två hus eller en Hans eller en Solveig....
Ja, ja. Det tål att tänkas på det där.

Det bästa som har hänt på länge hände idag. Det visade sig att det bor en kisse hemma hos Mormor och Hans. Hon har tydlige bott där hela tiden. Jag kan INTE fatta var hon har legat och tryckt hela mitt liv! Mamma säger att Selma har varit framme varje gång jag varit och hälsat på men att jag inte fattat det innan. Visst mamma! Skulle inte jag ha sett att en hårig och alldeles underbar kompis funnits där?
Jag fnissade nästan ihjäl mig så fort jag fick syn på Selma idag. Skulle jag haft så dålig syn innan då kanske?

Jag ville leka med Selma hela tiden men hon var nog lite blyg tror jag. Någon skulle kanske säga att jag jagade henne över hela huset från morgon till kväll men så var det inte alls. Jag ville bara få henne att känna sig säker på att jag ville leka om hon skulle ändra sig.

En annan bra sak med Katrineholm är att det finns hur mycket snö som helst. Fast jag är inte den som bara ger mig ner för ett stup av snö på en liten plastbit utan att vara skeptisk. Efter femte åket var jag fortfarande ganska skeptisk. Mormor skrattade så att hon nästan kissade i brallan tror jag.
När jag och Mormor åkt tjuttielva gånger ner för backen utan att jag slutat vara skeptisk så tyckte de andra att jag skulle gunga i stället.
Jag är skeptisk. Det är ett bra ord tycker jag.

Det var ju en jäkla tur att jag fick komma in igen.
Inne kan man ju pussa mormor med öppen mun och utsträckt tunga. Härligt!
Mormor kan pussas fint och mysigt. Men hon kör inte med tunga som jag gör.