Mitt i natten bestämde jag mig. Jag blev helt enkelt ganska trött på att ligga med fötterna vid näsborrarna och började borra mig nedåt. Man fick ju prova något och se vad som hände.
Det funkade bra att borra så jag gjorde det i ungefär 40 timmar.
Mamma tyckte nog att det var lite väl lång tid men tyckte visst att det hela var helt fantastiskt ändå.
Sen hände något jag inte riktigt räknat med.
Allt blev väldigt kallt, ljust och trist för ett slag. Jag fick nog en chock av något slag har jag förstått så här i efterhand.
Som tur var fick jag krypa ner i en varm och go famn. Det visade sig vara min mamma.
Hon var fin och snäll och tittade mig djupt in i ögonen.
Nu började visst livet och det skulle nog bli bra kändes det som.
När jag tittade lite åt vänster satt en filur med hår i hela ansiktet där och log för fulla muggar.
Det var min pappa det. Han var också fin tycker jag.
JÄTTARNA KOMMENTERAR
Pappa säger:
Det är svårt i ord att beskriva denna dag eller tidsperiod. Skulle man försöka så skulle det vara som en lysande stjärna över ett stall, en regnbåge med tusen färger, som leendet på Ravelli efter straffräddningen. Det var som att kroppen dansade, som om känslan av upprymdhet gjorde att man lättade från marken. Ja ni vet, precis som när man hittar en gummigubbe från 70-talet på loppisen. Det går liksom inte att beskriva.
Mamma säger:
Älskade unge! Så fin du var när du låg där på mitt bröst. Ett litet knyte som såg så förvirrat ut. Inte konstigt det efter den underliga resan. När jag tittade in i dina ögon som redan var så fulla av liv och jag insåg att du faktiskt var vår, blev hela min kropp varm och go och små fjärlilar dansade omkring i min mage.
